bungesheltis

Då har det gått en massa dagar igen sen jag har varit inne och skrivit, beror på att tiden som vanligt inte räckt till riktigt men en liten sammanfattning får det väll i alla fall bli. 
I  Tisdags så var det ju jobb som vanligt under dagen och där händer inget speciellt spännande för tillfället. Håller på att stor städa lokalen och arkivet samt att förbereda alla papper som skall vara till årsmötet den 19.onde.

På kvällen var det jägar kursen som vanligt numera på onsdagar och det var intressanta diskusioner som vanligt och en hel del som man vet innan men som blir ännu mera befäst.

I torsdags var arbetsdagen som dagen innan.
Janne han hämtade bilen på fm för att köra en massa skräp till återvinningen som vi samlat på oss.
På eftermiddagen kom C:s ledsagare Nils och de tränade lite på att spela på hans ukullle. Sen så försökte de få till en plan om vad de skall kunna ägna sina 2 timmar per veck till. C han verkade tycka att det var jätte roligt och någon att se upp till.
När sen hans ledsagare åkt hem blev det en snabb middag för vi for iväg till Strå och träna lite hund. Behövs ju då jag först har anmält Tanten till Gotlands Vackraste veteran den 12:e och att vi skall till Vilsta i slutet av månaden. Med grabbarna grus tränades det lite av varje förutom utställnings träningen.

I går fredag var det samma sak på jobbet och när jag kom hem skulle J till Tingstäde och kontaktfamiljen. C han var kvar hemma under tiden. Det var vad som var igår.

Men idag på morgonen så for vi till Bungenäs med gänget och C var med på en långpromenad på ca 2 timmar där ute. Det var verkligen behövligt för gänget.
När vi kom hem blev det en fika och sen som vanligt på lördagarna hundvård och idag låg hela gänget och väntade på sin tur, det har aldirig hänt förut.

Sen var det det där med rubriken Var och en, vad jag syftar på där är att jag har läst saker under veckan som får mig att fundera över ett och annat. 
Det är att även om jag eller någon annan skulle må dåligt på ett eller annat sätt så är det bara jag själv som kan göra något åt det. Ingen annan kan göra det åt mig, även om man skulle villja att det. Det är klart att det finns profs som kan hjälpa en med problemen och man kan ju alltid få styrning, råd av andra men det är ändå jag till slut som måste ta tag i problemet, även om det kan vara tufft. 
Vem har sagt att livet skall vara en dans på rosor. Det är bara ett fåtal förunnat att ha det så, men för det stora flertalet människor över jorden är det inte så utan livet är en form av kamp (jobb, ekonomi, familj, relationer, skola mm, mm).
Så därför håller jag med "Byggpoeten" som skrivit om det här fenomenet tidigare, att var och en är sin egen lyckas smed och ingen annan, det kan ju verka hårt men det är i alla fall den krassa sanningen och det är i alla dall något som jag lärt mig av livet så här långt. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Och kan man inte tycka om sig själv så kan man inte tycka om någon annan heller, för allting utgår ifrån hur man är mot sig själv, både hur ärlig man är mot sig själv och vad man gillar hos sig själv. Man måste vara fullständigt ärlig mot sig själv annars så gör man framför allt sig själv illa men även alla i sin omgivnig.

En annan sak som jag också reflekterat över är hur lätt det är att skylla över saker på någon annan, som inte kan/får säga sin mening i ärendet även om det kan ha gått hur många år som helst.
Av ett sånt beteende blir man bara förgrämd och sänker sig själv, samt att man tycker att det är hela värden det är fel på och att så gott som alla är emot en som person.
Man måste kunna förlåta och glöma. Det gör man ju genom att antingen be den personen om förlåtelse eller om man inte kan/vill av olika anledningar, förlåta den pesonen inom sig själv. När man väl gjort det så skall man inte dra upp gamla oförätter utan på minna sig själv när sånna tankar kommer upp att de skall hålla sig borta. Man kan ju aldrig ta bort sånt som hänt och sånt man har med sig i sin ryggsäck, men man kan parkera det och låta det vara någon stans där det kan ligga i fred i hjärnan, utan det hela tiden måste ventileras.
Jag kan inte förstå hur någon/några kan orka att hålla på i upp emot 20 år att elta sånt som har hänt och sen skylla allting som händer på en/eller några personer.
Här kommer samma sak in igen som jag skrev om i stycket innan,  att var och en måste göra sitt eget liv det är ingen annan som kan varken göra ens liv eller leva det, inte ens om man får hjälp att från olika håll, det är bara upp till varje person att göra så gott den kan av sitt liv.
Livet det är alldeles för kort för att inte göra olika val, som sen kan gå både bra och dåligt. Har man gjort ett dåligt val får man ju försöka att åtgärda det  så att det blir till det bättre, men det är fortfarande upp till mig som person att göra jobbet själv. Det går inte att skylla på någon annan oavsett vad som händer eller har hänt. Är man barn när saker händer så är det klart att det blir lite annat, men då får man ta tag i det när man blir vuxen nog att klara ut det och även här kan man ju ta ta hjälp av profs om man behöver det. Men alla har både bra och dåliga upplevelser med sig sen barndomen. och allting måste så klart få ventileras men sen måste man också kunna släppa taget om det antingen genom att förlåta och parkera det som hänt.

För jag undrar hur jag skulle varit som person om jag hade fortsatt att älta sånt som hänt sen 20 år tillbaka, för det är mycket, alldeles för mycket i vissa avseenden, och det har parkerats för att inte behöva eltas. Även om jag inte har bett de inblandade personerna personligen om ursäkt och förlåtelse så har jag förlåtit dom för mig själv, för annars hade jag aldrig kunnat gå vidare i livet. Livet är alldeles för kort för att att hålla på med gamla oförätter, vare sig det har hänt eller sånt som man tror sig upplevt. Det gäller att ta vara på var dag för ingen vet när den sista kommer.

Ta nu vara på livet och varandra, för det är för kort för att inte leva fullt ut.

Kram Åsa