Jag blir inte klok
Började för ca 18 år sen när jag skilde mig från min första man och min mamma som jag upplevde det då ifrågasatte mitt beslut och lade sig i det mesta som hade med det att göra. Det här gorde att vi sen dess inte haft någon kontakt alls.
Nu ser jag att mönstret håller på att upprepas för på andra sidan har jag nu min 24 åriga dotter som har bett mig att jag inte skall kontakta henne förrän hon själv vill det och det beror på en massa olika saker som jag inte tänker gå in på här. Men en sak är att hon upplevt att jag försvunnit och kommit tillbaka flera gånger under hennes uppväxt. Men jag vet/tror att jag vet att det är andra orsaker och vi har tidigare då hon var i 18 års åldern diskuterat det här och även har jag berättat min verson om hur jag upplevde skilsmässan från hennse pappa och det som hände runt det. (Och just då upplevde i allafall jag att vi hade en bra kontakt.)
Men det verkar som det inte går in eller så vill hon inte se min verson som min upplevesle av det hela. Det finns ju aldrig 2 personer som har samma upplevelser av samma situation.
Jag har också fått reda på nu under senare tid att min mamma och min mormor hade en liknade situation under rätt många år. Så det verkar som mönstret upprepar sig och då grubblar jag över hur i hela friden skall man kunna bryta det här mönsteret så att inte alla barnbarnen får gå igenom samma sak. Eller är det så att just vi i den här släkten måste ha det så? I så fall verkar det hel knäppt.
Och det verkar också som det bara drabbar dotter, mor relationen och inte mor, son relationen, för mina vuxna söner har jag bra kontakt med. Det kan man ju också fundera över varför det är på det viset.
Kanske det är någon där ute som kan tänkas ha ett svar i det här för tankarna rullar mest hela tiden hur en sån här situation skall hanteras. Skall man kontakta varandra även om någon inte vill? eller skall man låta bli. Man kanske skall som jag hörde någon säga, inte ödsla tid och energi på någon som inte vill ha kontakt. Ja inte vet jag, är väll antagligen därför tankarna snurrar hela tiden i den här frågna och gott om tid att tänka det har jag på jobbet där jag är själv hela dagarna.
Det här får bli dagens inlägg och snart väntar jaktkursen, men i går så fick jag frågan om vad jag gick på. Då de upplevde att jag hade för mycket runt mig och svaret är nog att det är alla saker som händer hela tiden som håller mig igång. Fick idag när jag var förbi Vuxenskolan i Lärbro med mina listor från hundträningarna, reda på att jag under 2010 la ca 6 heltidsarbesveckor i tid på hundträningarna. Blir rätt imponerad själv faktiskt.
Ta nu vara på varandra där ute i verkligheten och var rädda om era relationer för man vet aldrig var och hur det slutar.
Kram Åsa
Hej Åsa jag blir så ledsen när jag läser dylika saker det svider i mitt hjärta. Jag kan bara berätta om mina upplevelser. Jag har igentligen inte haft någon dålig relation med min mamma men under många år var våran kontakt minst sagt mycket sporadisk. Vi kanske hördes någon gång i halvåret då HON ringde jag ringde inte var inte mogen eller hade ork att berätta att jag mådde mycket mycket dåligt. Det enda jag kan råda dig till är att lyssna på vad ditt hjärta säger Och även om hon inte vill skicka nått mail eller brev någon gång i halvåret så hon ser att du trotts allt bryr dig. Jag hade själv inte haft någon somhelst kontakt med min mamma i dag om hon inte varit lagomt entägen och hört av sig i bland. Önskar er all lycka till skänker många värmande kramar till er.
Jag tycker att du ska fortsätta och ta kontakt. Jag tror att din dotter vill det innerst inne//Kram Ulrika
