bungesheltis

Ja då var det länge sen jag skrev, men idag då det är Samhain (nytt år i min värd) vilket innebär att det är lätt att vandra mellan värdar om man vill och kan.

Men inte där av min  rurik utan då vi står så nära varandra (de som är på andra sidan och vi)  så  började jag fundera över vilka sorters sorg och förvivlan om/och när jag hade sånt, kanske inte sånt kul ämne. Men efter många funderingar så kom jag fram till att jag nog ALDRIG har bearbetat något utan mera lagt locket på och det här kan då vara ett sätt att fundera vidare.

Men under mitt funderade så kom på att första gången jag kände sorg och förtvivlan, var jag inte större än ca 2,5 år och förstod inte varför jag var bortlämnad till min farmor och farfar (min lilla syster föddes). Trodde då att mina föräldrar inte ville veta av mig. Den hängde i sig lite under uppväxten då min syster oftas var vavoristerad av min mamma i mitt tycke (så känner nog alla barn mer eller mindre någon gång).

Nästa gång som jag kan komma på var när min mamma och pappa grälade ordentligt och jag var nog så där ca 6-7 år och kände att de nog skulle skilja sig vilket de efter många år senare gjorde.

En jätte stor sorg som inträffade och som ännu inte blivit bearbetat klokt (tror jag) var när min mormor som jag delvis växte upp hos (var väldigt mycket hos henne under min uppväxt) plötsligt avled vid en VC på fastlandet i en hjärt infarkt. Men jag vet att hon numera är min skyddsängel som jag inte alltid är direkt snäll emot.
Straxt efter det så blev jag tvungen att avliva min älskade Mio (hund) som blev sjuk. (inte det heller bearbetat, vad  trodde ni)

Därefter gick det några år och så kom den största sorgen av alla. Jag träffade en annan man som visade sig vara ett riktigt svin, men det är klart det var en sorg i sig Både att den nya var ett svin och själva skilsmässan från den första, men där var ändå den största sorgen någonsin, att jag då kom på kant med min förra man och inte fick träffa mina barn under deras uppväxt. Det är ju också något som skulle ha behövts bearbetas kan jag tänka mig,vilket det då inte ahr skett.
Här kommer också den stora sorgen av att inte kunna ha kontakt med sin mamma av olika orsaker och det är då inte heller bearbetat.

I det här finns och så andra sorters av sorg som byte av jobb, bostadsorter, brytningar med människor som man egentligen gillar, mm. Men jag tror att det inte får plats mera innan det rinner över, därav sker det oftare brytningar än att ta tag i problemet. Vilket ju är jätte tråkigt när jag i stället borde försöka komma tillbotten av problemet och gå vidare

Klart det finns glädje ämnen och då framförallt min ÄLSKADE (L) JANNE SOM STÅR UT MED MIG, alla mina barn som jag har kontakt med och deras barn i sin tur, även om jag kan känna mig som en dålig farmor/mormor som inte orkar/hinner ha så mycket kontakt som jag skulle vilja.  Men det är klart att i det här måste det ju också finnas en sorg och det är ett av de vuxna barnen som upprepar det hemska som jag ahr gjort/råkat ut för med bruten kontakt. Jag undrar när jag egentligen skall lära mig att berabeta sorger och förvivlan och kunna komma på rätt.

Om jag i kväll under mitt firandet skulle ta och fråga min mumma om hon kan hjälpa mig att reda ut begräppen och kanske tala om för mig vad jag skall göra och hur jag skall gå till väga för jag vill inte förstöra mera med att inte kunna bearbeta min sorg som har tydligen har hängt som en ryggsäck genom livet och som tydligen bara blir tyngre med åren i stället föra att lätta i momfång.

Får nog berätta senare hur det gått med mumma om hon hade några svar nu eller senare. Men ni där ute i verkligheten har kanske någon idé om hur jag skall gå tillväga för att komma igenom detta. För det känns som det är stort behov av det, innan bägaren totalt rinner över av allting som har lagrats under alla år.

Kram Åsa